Inlägg av Jimmy Asklund

Just när man tror att jazzen inte kan korsbefruktas med fler genrer knockas man ännu en gång av hur otroligt mångsidig jazzen kan vara. Som här i den fantastiskt förvånande, men lika självklara, kombinationen math rock och jazz signerad Hilmar Jensson, Andrew D’Angelo & Jim Black.

Fortsätt läsa ›

Fortfarande, efter två och ett halvt år, är det med smärta och stora svårigheter jag försöker lyssna på Esbjörn Svensson trio.

Speciellt sista skivan Leucocyte som med sitt ganska mörka sound får mig att bli, om inte konspiratorisk, så åtminstone beklämd över hur närvarande döden är på den. Hur skivan är med intill döden – ad mortem. Visst, det är efterkonstruktioner, men man tänker å andra sidan inte rationellt när man lyssnar på musik. Saker som kontext och livssammanhang har en avgörande roll för hur vi upplever konsten. Esbjörns bortgång kommer alltså alltid vara närvarande i lyssningen. Därför gör det ont att lyssna.

Fortsätt läsa ›

Ibland inser jag att steget mellan mitt intresse för jazzen och mitt intresse för den elektroniska musiken inte är så stort som det vid en första anblick kanske kan verka. Båda musikgenrerna står, i viss mån, under ett större konstnärligt tryck, eller kanske snarare konstnärlig frihet, åtminstone så till vida att de bryter mot (populär)musikaliska normer som låtlängd, tonalitet och trallvänlighet (för att nämna några).

Fortsätt läsa ›

När jag för ett par dagar sedan hörde låten As we enter med rapparen Nas och Bob Marleysonen Damian Marley, så var det något bekant över den, men jag kunde inte säga vad det var.

Fortsätt läsa ›